Äh, men vad faaan...

Av någon anledning har jag börjat tänka lite på hur jag vill vara som förälder och hur mina föräldrar uppfostrade mig. Min mamma är bra på hundra olika sätt, men när jag växte upp och fortfarande än idag så har hon en mindre bra egenskap, nämligen att hon oroar sig över mycket. När jag var i tonåren och var ute om kvällarna var det viktigt att höra av sig och tala om var jag var, helst ge något livstecken från mig flera gånger under samma kväll. Ibland kändes oron lite väl mycket – och så har jag alltid tänkt att jag aldrig ska bli…

Förra helgen tyckte jag att det var lite komiskt att vi alla kommit igång med att blogga lite mer eller mindre kontinuerligt, dvs alla utom Du Daniel. Under veckan har jag flera gånger om dygnet gått in här och tänkt att – nu har du säkert skrivet något – men, nej. Så någon dag har jag till och med varit lite irriterad över att du aldrig skriver. Jag vet inte när, men åtminstone sedan igår så har irritationen gått över till att jag nu är orolig över att det har hänt dig, Emelie eller Beth någonting. Så alltså från komik till irritation till oro. Hmmmm, mönstret känns igen.

Så snälla Daniel – du kan väl ”ringa hem”, dvs skriva bara en rad så att jag vet att allt är bra med er alla?!

//Anna